Snöbäcken

Snöfall dagen innan, på förmiddagen var hela Kiruna med omnejd inbäddat i ett tjockt snötäcke, vartenda träd bågnade av ett tungt lager snö. Ingen vind var i sikte vilket gjorde att snön låg kvar även efter lunch – naturen var som ett sagolandskap med fallande snö från träden, tyngdlagen gjorde sig gällande eftersom träden inte orkade hålla kvar all snö.

Jag tog med mig kameran efter jobbet och tog mig ut till Pahtajohka vid tvåtiden på eftermiddagen. För några år sedan var jag där en natt i juni, därför visste jag att det fanns motiv att hämta vid vattendraget. Jåkken ligger fyra kilometer väster om Kiruna vilket gör att man snabbt tar sig dit – man behöver inte alltid åka långt för att hitta intressant natur, den norra sidan av vägen lockade mig mest eftersom solljuset låg mot det hållet.

Om man inte är fiskare är det här en bäck som man lätt kör förbi, ett stycke bortglömd natur för den som tar sig tid att stanna.

Pahtajohka slingrar sig omgiven av björkar, lite videsnår samt enbärsris, ljuset låg helt rätt och jag tog fram favoritobjektivet – mitt vidvinkelobjektiv – och började exponera. Den porlande ormen av vatten gjorde sig bäst som stående bild, jag förflyttade mig längs med den, snötäckta stenar låg som små öar av bomull omgivna av iskallt sakta strömmande blåsvart vatten.

Byte av objektiv, fram med ett annat som jag inte använder så ofta, i det här fallet var det perfekt lämpat för att fånga spegelbilden av trädet i strömmande vatten. Resultatet blev precis som jag ville ha det, spegelbilden blev något utdragen i och med att det rinnande vattnet ” smetade ” ut speglingen av dom vita grenarna i strömmen. Om man vänder bilden upp och ned kan man med lite fantasi få det till en fågelskrämma ståendes med ena handen upplyft i en hotfull gest, det såg jag först efter det att jag hade fått bilderna framkallade.

Jag kommer att tänka på att jag ända sedan jag var liten har varit fascinerad av spegelbilder, mitt första minne av det är från 10 – årsåldern då jag var fascinerad av en tavla målad av Salvador Dali. Jag hade tittat i en bok om honom och fastnat för en tavla som heter ” Svanar speglar elefanter ”.

Den föreställer svanar i en liten vattensamling, spegelbilden av dessa svanar ser ut som elefanter vilket kittlade min fantasi. Svanhalsarna blir elefantsnablar, trädstammarna ovanför svanarna förvandlas till elefantben och vingarna ser ut som elefantens öron i spegelbilden. Nu var det inte alls så att jag som barn plöjde igenom böcker om konstnärer men den här boken fanns i en bokhylla som jag ofta tittade som gäst i det huset och jag fascinerades av Dalis fullständigt sanslösa och fantasirika bildvärld.

Dom bilder jag nu tog på dessa vindpinade björkstammar tyngda av snö för direkt mina tankar till den bilden även om dom inte alls föreställer samma sak.

Jag är glad för att jag har fantasi nog för att hitta det här och liknande motiv samt nog mycket kunskap för att kunna fånga det på film.

Det allra viktigaste är att man tar chansen och tar sig ut i naturen när förutsättningarna är bra, antingen det gäller att bara vistas där eller som i mitt fall för att fotografera.

Förutsättningarna för att uppleva någonting vackert var optimala den här eftermiddagen, en timme senare gick solen ned bakom Kirunavaara och senare på kvällen började det att blåsa – all härlig vit snö blåste bort från träden och motivet som gav mig associationer till barndomen var borta för den här gången.