hem2007-07-06 Om kollektivtrafik och barnvagnar
Så är det fredag igen, vilket innebär att jag får tidning, har lyckats få en engelskspråkig nyhetstidning med en dekokt av veckans nyheter ur ett japanskt perpektiv. Det är ganska roligt för oftast har jag ju sett inslag på TVnyheterna som jag bara förstår en del av och sen får man läsa och se om man fått allt om bakfoten.
Vi bor vid en av de mycket få lekplatser som finns i närområdet, antagligen den enda på en km radie eller så, men den är ändå nästan alltid tom. Det är lite tråkigt för Karin som inte har några kompisar men så är det, man kan ju fundera lite på var alla andra barn är. Nåväl igår tog vi i i alla fall tunnelbanan en bit till en lite större lekplats. Där fanns det fler barn och det mrktes att Karin saknar lite kontakt med barn i sin egen ålder, hon var helt exalterad och hade inte tid att stanna upp ens för att äta lite frukt på fyra timmar, vilket förstås slutade i en total kollaps till slut och jag fick köra hem Karin sovandes i vagnen och bära Anton.
Måste skriva något om hur det är att åka tunnelbana med barnvagn. Först och främst slås man av hur fantastiskt rent och snyggt allt är i Japan. Jag har inte sett ett enda klotter eller smutsigt säte i tunnelbanan på en och en halv månad. Min lilla erfarenhet av hissar i Stockholms tunnelbana är att det brukar vara ett läbbigt ställe som luktar pissoar och knappast används av någon som inte behöver. Här skulle man knappt dra sig för att äta direkt från golvet i hissen och de är i ständig trafik. Det som dock kan reta en något är antalet och placeringen.
När vi skulle hem igår låg tunnebanestationen i en större gatkorsning vilket inte är så konstigt och uppgångar på alla sidor. Som en hopplös kompromiss hade de placerat den enda hissen i mitten, en refug mellan påfartsvägar till motorvägen och en stor gatkorsning så att alla rullstolar och barnvagnar måste över minst en hårt trafikerad gata oavsett var man kommer ifrån. Väl i tunnelbanan skulle vi byta på en hållplats vi inte använt förut. Det fanns ingen förklaring på perrongen på den annars exemplariskt skyltade hissen om hur man skulle åka hiss till nästa perrong. Jag frågade först på perrongen och fick besked att åka hissen jag stod vid, följde skyltar mot min nya linje i en kulvetr som nog var ett kvarter lån för att mötas an trappa. Tillbaks till spärrvakten som visade mig ut genom spärren och på en annan hiss, upp med den och motsvarande kulvert på ett nytt plan. När jag kom fram till spärren i den änden var mitt bekymmer hur jag skulle förklara att jag redan hade stämplat in och hade övergång på min biljett men vakten var inte alls bekymrad över det utan bara hur jag skulle ta mig till perrongen för det finns ju ingen hiss. Som tur var är de ju alltid vänliga och hjälpsamma i det här landet så efter tusen ursäkter å tunnelbanans vägnar att de inte hade hiss så hjälpte han mig att bära ner vagnen och två sovande barn. Jag är bara glad att det inte var jag som satt i rullstol, det hade han knappast orkat.
Även de större stationerna har oftast bara en möjlighet för hisstransport som kan vara ganska invecklad, om vi kliver av vid Motoyama när vi kommer från stan och ska hem tar det fyra hissar innan vi är ute i fria luften och det är bara en korsning mellan två linjer. Jag har lärt mig att varuhusen har ofta källarplan med entreer i tunnelbaneplanet så ofta kan det löna sig att söka efter varuhusens skyltning och gå in och ta deras hiss för att komma ut på gatan i rätt kvarter istället för att använda den offentliga hiss och därmed slippa gå över flera gator direkt man kommer upp i centrum.
Det finns en väldig massa busslinjer och vår närmaste hållplats är ganska nära. Jag har dock inte lyckats luska ut hur systemet är uppbyggt och hur man kan ta reda på vilken linje som man ska ta för att komma dit man vill. En bra busskarta har stått på önskelistan länge men verkar svårt att finna. Jag har begärt hjälp från min hustru och hon försöker men det verkar svårt för henne också att reda ut det, men vi ska nog försöka ge oss på den överkursen snart.