Johan Arvelius blog från Nagoya

Nagoya

2008-03-18 Utflykt med museitåg i Shizuoka.

Vi var en utflykt i helgen till Shizuoka och åkte gammalt tåg. De flesta järnvägar här i landet är ju smalspår, så det var ingen museijärnväg utan de kör gamla tåg på en elektrifierad järnväg som är i bruk.

Shizuoka är känt för grönt te i japan och det var verkligen fullt med teodlingar längs vägen. Precis som med risodlingarna är det små uppodlade plättar i massor och ofta långt inne i bebyggelsen. Japan har sluppit ifrån storjordbruk och rationaliseringar.

Jag hade trott att Karin skulle tycka det var jättekul med ånglok och gamla tåg, hon pratade hela veckan före om att vi skulle iväg och åka ånglok. Men hon var inte ett dugg intresserad.

Jag har länge tyckt att det verkar onödigt att man ska ha så låga perronger och behöva klättra ombord på tågen. Nu har det ju börjat bli lite bättre med reginatåg som har trappor inne i tåget istället i civiliserade delar av Sverige men de kommer ju garanterat inte till norra Norrland så länge det är Connex som kör. I Japan har jag hittills inte sätt något tåg som inte har plant insteg och museitåget är inget undantag. Plant golv i höjd med perrongen har tydligen gällt länge här. Det lilla steget gjorde i alla fall att det här var det första tåget där jag fallerar att köra barnvagnen ända till sätet utan att lyfta.

Alla tåglinjer är inte Shinkansen direkt. Det här är på hemvägen när vi stannar i en liten by. Stationsmästaren går ut och tittar om det kommer några resenärer.

2008-03-09 Plommonblommor

Idag har jag något så fantastiskt som ett färskt bloginlägg. Sachiko läste i tidningen igår att plommonträden står i blom och att det finns många i Nagoya stads jordbruksavdelnings trädgård. Så idag åkte vi dit och tittade. Vis av tidigare utflykter gissade vi redan när det var ståplats på tunnelbanan, söndag förmiddag ut från stan, att vi inte var ensamma. Mycket riktigt så var det bara att följa lemmeltåget till trädgården från stationen. Skönt att åka kommunalt också, vi spenderade nog mindre tid i två tunnelbanor än vad bilisterna gjorde i parkeringskön.

Det var i alla fall inte överreklamerat utan en ordetlig fruktträdgård med mycket plommon och vi var där i rätt tid. För fotonerdarna där hemma kan jag tala om att årets modekamera bland medelålders herrar är Nikon D3 och bland pensionärerna F6, fruarna bär stativet.

Barnen sprang omkring hela dagen på gräsmattorna och Karin somnade på mina axlar på vägen hem. Efter middagen somnade båda två före kl 9, därav hann jag alltså till och med att skriva den här bloggen samma dag som den utspelar sig.

2008-03-05 Besök på spårvagnsmuseet och blommorna som kommer

Kommer mig så sällan för att skriva blog numer, på sistone har vi mest en förkylning som vi bollar vidare ett helt varv i familjen också så det har just inte hänt något att skriva om, därför tar jag och kommenterar lite gamla bilder istället.

De har ett spårvagns- och tunnelbanemuseum över Nagoyas anläggningar här. Efter att vi inte stått ut med trängseln, när de hade jubileum som kommenterats tidigare här i bloggen så tyckte jag att det kan vara kul att åka och se det istället. Det var desto mindre och absolut ingen trängsel. Som tur var hade jag tagit ut en bra väganvisning för annars hade vi inte hittat till ett litet museum på bakgården till den stora tunnelbanefabriken. Det finns tydligen visningar av fabriken också men där fick man inte ha med barnen. Det var i alla fall en kul utflykt, Karin var jättenöjd med att få låna en gammal förarhatt och köra pappa och anton i de olika spårvagnarna och Anton tyckte att det var kul att klättra upp och ner i desamma.

Tog lite bilder när vi var i botaniska trädgården också redan 26 januari för att jag tänkte skriva blog om hur våren kommer redan, med våra svenska mått mätt alltså. Som vanligt blev det mest tankar medans vi var ute och promenerade och kom sen inte till skott när vi kom hem.

2008-03-04 Barnkonsert på universitet

Jämställdhetssekretariatet på universietet, - jo det finns faktiskt ett sånt även om man snabbt märker att de inte har haft så stor framgång, - ordnade en barnkonsert förra veckan. Vi var dit och tittade förstås. Jag insåg att jag börjar bli lite assimilerad som småbarnsförälder i Japan för jag kände igen alla sånger de sjöng. Barnen tyckte det var kul, det var lekrum också så de fick gott om tid att leka med en massa nya kompisar efter.

På vägen hem gick vi förbi ett hus som de började renovera för ett tag sedan. Det är väl från 60-talet skulle jag tippa och nu fick jag se hur det går till när de jordbävningssäkrar gamla hus som är byggda efter gamla byggnormer. Då får man acceptera att man kanske får en redig betongbalk tvärs över fönstret och blir av med utsikten.

2008-02-15 Om buckminsterfulleren

Det är några som påpekat att det inte är allmänt känt vad en buckminsterfulleren är, appropå Antons boll. För de som associerar snabbare till sportens värld än till naturvetenskapens så är strukturen den samma som en klassisk fotboll, ni vet en sån där med 12 svarta femkantiga lappar hopsydda med 20 vita sexkanter. Fysiker och mattelärare kan ju tycka att den här strukturen är intressanta av olika anledningar och eftersom jag nu faller in i båda kategorierna så kan jag ju trötta ut er en stund.

Ur fysikens synvinkel är det här en av det faschinerande kolets formationer. I skolan fick jag lära mig att rent kol finns i två former, diamant och grafit. Redan här börjar det bli kul geometri, diamant byggs upp med fyra bindningar till varje kolatom så att den bildar centrum i en tetraeder av sina fyra grannar.

Diamantstruktur, lånad från Wikimedia Commons i enligthet med GNU Free Documentation License.

Grafit däremot består av lager av kolatomer som bildar bikakemönster och ligger staplade på varandra. Om man tar ett sånt lager och drar ihop en del av sexkanterna så att de blir femkanter så stämmer ju inte mönstret längre och då måste det böja sig för att hålla ihop. Man kan tillverka såna böjda ytor och göra pyttesmå former med kolatomer som kallas fullerener. Den enklaste är, ni har redan gissat va? Buckminsterfulleren ser ut precis som Antons boll fast en miljondels mm stor.

Buckminsterfulleren, lånad från Wikimedia Commons i enligthet med GNU Free Documentation License.

Ur mattelärarens synvinkel finns det fem platonska kroppar, (konvexa polyedrar med likformiga polygoner som sidor). De två största är dodekaedern som har 12 femkantiga ytor och 20 treställiga hörn (T12 för rollspelare) och ikosaedern som har 20 trekantiga ytor och 12 femställiga hörn (T20 för rollspelare).

Dodekaeder och ikosaeder, lånade från Wikimedia Commons i enligthet med GNU Free Documentation License.

Är man då funtad som jag och har dessa två tärningar kan man ju inte låta bli att fråga sig om det är en slump att alla siffrorna är så lika. Det är det förstås inte, om man tänker sig att man har en 20-sidig tärning (alltså en ikosaeder) och filar av vart och ett av hörnen till en platt yta blir den femkantig. Samtidigt blir ju de ursprungliga trekantiga ytorna sexkantiga. Om man filar lagom länge så blir de till och med hexagonala. Nu känner vi igen vår kropp igen det är samma struktur som fotbollen, buckminsterfullerenen och Antons boll. Om man fortsätter och fila kommer de femkantiga ytorna man filar på att möta varandras kanter och det finns inget kvar av de ursprungliga ytorna. Då har vi fått en dodekaeder. Eftersom nu siffrorna är borta på tärningen kan vi skriva dit nya, men nu bara från 1 till 12. De här tre figurerna är alltså specialfall av en och samma struktur.

När jag kommer på såna här saker tycker jag geometri är så vackert ibland och synd om alla humanister som inte förstår att uppskatta dessa naturens små underverk. Å andra sidan har jag flera böcker av Selma Lagerlöv men det var ju bara en av dem som var bra... Så nu får väl doktorn ha mästrat färdigt. Jag lovar att jag ska skriva om något begripligt igen nästa gång.

2008-02-14 Om folkdans och snöfall

Som tidigare berättats här på bloggen har vi varit till svenska folkdanslaget här i Nagoya. De var så ruskigt amitiösa så det passade inte riktigt att komma drällande dit lite ibland och ha med barn insåg vi så vi har inte varit där mer. Men i helgen var det en sammankomst över två dagar strax utanför Nagoya så vi drog iväg och dansade gammeldans och polska. De är jätteduktiga att dansa och jag har nog inte vid något tillfälle i Sverige sett så stor andel av deltagarna ha svenska folkdräkter som här. Det var i alla fall jätteroligt att dansa lite, men knappast någon utvilande helg att hoppa mellan gammeldans och att hålla efter barnen som förstås tyckte det var kul att härja runt på ett stort hotell.

Den här helgen var också den första med snö sen vi kom hit. Det rapporterades på TV om att det var en del inställda tåg och lite kaos på vägarna men inget vi drabbades av. Det gick ju bort igen på ett par dagar så nu är det bart igen även om det yrde lite snö i luften i morse också.

2008-01-13 Tillbaka hemma i Nagoya

Vi är tillbaks hemma i Nagoya efter julvistelsen. Tidsomställningen går lite ryckigt för barnen, precis som när vi kom till Sverige. Jag hade föreställt mig att barn skulle vara mindre låsta vid dygnsrytmen än vuxna men så är det uppenbarligen inte i vår familj, det är svårt att få någon rytm alls i början för de små. I förrgår trodde vi att vi var tillbaks i gamla gängor när de vaknade kl 8 på morgonen men det fick bara till följd att Karin sov middag så där helt ovillkorligt så att hela resten av famljen försökte väcka henne (Anton i lugn ovetskap om att han förmodligen var nära att få ordentligt på moppen). När vi till slut lyckades var hon arg som ett bi och slog på allt och alla men det räckte inte för att göra slut på energin och hon höll full rulle till halv ett på natten. Idag somnade de i alla fall en timme tidigare.

Anton fyllde år i för första gången i förrgår och det hade förstås förtjänat en egen blog men jag var slut innan barnen var i säng förstås. Det blev inget större kalas heller, lite tårtkalas i famliljen. Han har lärt sig gå ordentligt nu under jullovet. Det var tacksamt när vi skulle köpa present. Vi gick till den närmaste leksaksbutiken så tänkte jag att vi får se vad han leker med. Det fungerade ju alldeles utmärkt, Anton tog full fart och hittade direkt en kulbana med glaskulor, de såg jättegoda ut så de försökte han äta upp. Efter att jag tagit kulorna under protester så hittade han på en sån där käpp med en leksak nere i änden som man ska rulla efter golvet så att den rör på sig. Kanon tänkte jag, den passar nog utmärkt nu när han lärt sig gå. Det var en kraftig sak i trä och under den lilla stund Anton lekte med den gjorde den inte ett varv i alla fall. Han började med att banka den så hårt han orkade rakt ner i backen, som man använder ett spett ungefär det syntes tydligt att han har anlag för att bli grovarbetare. När jag sa åt honom att det var fel satsade han på en redig baseballsving istället mot alla sakerna på hyllan och jag insåg att det här var nog inte heller grejen för honom. Eller snarare inte för föräldrarnas nerver och övriga inventarier. Nåväl, tredje gången gillt hittade han en mjuk boll som bara består av själva nätstommen som en buckminsterfulleren. Himla enkelt och smart, stor, lätt och greppvänlig för småbarn så den fick det bli och han är jättenöjd.

Det var roligt att komma till Sverige en sväng för då uppdagades så många småsaker som skiljer i vardagen som jag börjar vänja mig vid så att jag inte tänker på dem längre. Direkt när vi kom till Arlanda och mamma mötte sa hon att vi måste kolla om tåget är i tid, det finns det knappast någon anledning till här. Om ett tåg skulle bli försenat skulle ju hela systemet kollapsa med den sekundpassning som råder för det mesta och fullt med tåg på banorna. Jag har en känsla av att det händer bara inte utom om det är en olycka eller oväder men då är det nog snarare inställda tåg. Väl på perrongen reagerade jag direkt på den välbekanta oordningen där folk gick omkring och väntade helt ostrukturerat och sen myllrade omkring och letade efter sin vagn när tåget kom in och det tog några minuter för ett par dussin resenärer att gå av och på. Här står alla redo i kö vid markeringen på perrongen för den dörr där man ska gå in och flera hundra kan gå av och på under

ett enminutsstopp.

Byråkratins kvarnar kan dock mala väl så långsamt här i Japan, det har jag erfarenhet av sen tidigare. Resans stora spänningsmoment har varit att jag fick en fet stämpel "DEPARTED" på mitt visum och blev av med min japanska legitimation när jag reste. Jag fick veta att jag skulle ha haft ett särskilt återresetillstång för att jag bla bla bla... Vet inte riktigt vad som hänt men det var i alla fall spännande på flygplatsen. Ambassaden hade varnat för att det kanske skulle bli trassligt men jag fick inga kommentarer och nu är jag som jag förstår det här som turist för tillfället och det verkar ta åtskilliga veckor att få till ett nytt visum. Det verkar som att de är ganska lugna om att det ska vara formalia nu på kommunen och immigrationsmyndigheten, även om jag inte förstår allt vad som händer. Jag kan nog bara skratta mig lycklig som har en infödd fru som kan både systemet och språket.

2007-12-25 Jul i Borlänge

Vi har kommit till Sverige. Det gick klart över förväntan att flyga med barnen. Det blev lite jobbigt när de vaknade av ont i öronen vi tryckförändringarna i kabinen, och vi fick brottom som attan ett tag i Helsingfors efter att de infört röntgen av handbagaget även mellan flighterna när man byter där.

Första kvällen somnade vi vid tiotiden efter att ha sovit olika mycket under vägen och farfar väckte oss sedan halv tio på morgonen. Det kändes nästan som att det gått lite för bra med tidsomställningen. I förrgår kväll somade dock Karin vid åtta efter en spännande dag, och vaknade sen klockan tre på morgonen. I går julafton somnade hon före middagen och idag fick vi sova till fyra. Om några dagar har vi väl kanske kommit till normala tider.

Karin tyckte det var jättekul att få klä granen och vi har fått en jättefin gran där kulorna är fördelade upp till en meters höjd. Jag är fantastisk förvånad över att Anton inte har gjort någon som helst ansats till att dra ner granen.

Tomten var riktigt spännande tyckte Karin. Lite skräckblandad förtjusning när hon fick julklappar. Ungefär samma reaktion som för två år sedan när vi hade tomte senast.

2007-12-16 Till Totoro i Tokyo

För ett par veckor sedan åkte vi till Tokyo. Det var det senaste försöket i en rad att komma dit och träffa barnens ende kusin. Nu blev hon tyvärr sjuk så vi får väl planera för ett nytt försök att komma dit efter jul. Vi åkte i alla fall och det var en kul resa. Först var det klassträff för Sachikos gamla gymnasieklass. Här finns det lite bilder därifrån, bildtexterna är mycket roligare än bilderna. (Det är tur att jag har tolk.)

Andra dagen åkte vi och hälsade på Totoro som Karin säger. Vi åkte närmare bestämt till Ghibli museum i Kitaka. Ghibli är en animeringsstudio som har gjort några filmer som är riktigt stora i Japan. Den som alla barn känner till är "Tonari no Totoro" (Min granne Totoro). Eftersom jag vet hur populära filmerna är hade jag starka farhågor om ett dunderkommersiellt Disneyland, men vi möttes av den totala motsatsen.

Vi hade fått köpa entrebiljetter i förhand och hela museet var inrymt i ett hus med en mycket rustik känsla av Ghiblifilm i allt. Vi tappade förstås bort Karin flera gånger för hon tyckte det var toppen men det var inte större än att vi letade reda på henne på några minuter. När vi tyckte att vi hade sett det mesta och det började bli dags att gå hemmåt såg Sachiko att det finns ju en liten avdelning till längst bort på översta våningen och vi kunde konstatera att det var souvenirshopen det tycker jag säger det mesta.

Vi fick prova på att åka Shinkansen också. Jag tror vi fick åka med bland de äldsta tågen som är i drift och på den äldsta och sämsta banan men nu förstår jag absolut att Japaner skrattar åt X2000 i Sverige och undrar varför det kallas snabbtåg. Det har tydligen många gånger fler resenärer de dryga 50 milen mellan Tokyo och Osaka än flyget och det är förståerligt. Om det fanns snabbtåg mellan Stockholm och Göteborg var det bara att lägga ner den flyglinjen direkt. När vi nu var båda föräldrarna och tågresan var en och en halv timme med en komfort som förmodligen snarast matchar affärsklassen på flyget börjar jag dock bäva för resan hem i jul. På lördag ska nämligen jag, Karin och Anton åka hem till Borlänge. Tokyoresan var lätt och alla var på bra humör och vi var ändå slut när vi kom hem, extrapolerar man det till Borlänge kommer jag väl inte ha hämtat mig innan det är dags att åka tillbaka. Men det brukar alltid lösa sig på något konstigt vis...

2007-11-20 Om tunnelbanans jubileum, ett paradis för tekniknerdar

Förra helgen var det jubileum för Nagoyas tunnebana som invigdes för 50 år sedan. Jag som tycker det är ganska kul att se hur saker och ting fungerar, speciellt av teknisk natur ville åka dit. Sachiko var lätt skeptisk och tyckte jag var lite nerdig men hängde med. Ärligt talat trodde jag knappast att särskilt många skulle vara intresserade av att se en verkstad och minnesutställning. Vi borde anat varåt det barkade när första tåget som kom på tunnelbanan var chartrat för utställningen och åkte förbi. Så bor vi 8 stationer från centrum och hos oss brukar det tunna ut i tunnelbanan, men det var mycket folk när tåget kom, söndag förmiddag ut från centrum, och sen blev det mer och mer när vi fortsatte ut mot ändstationen och verkstaden.

Det var åtskilliga tusen som kommit dit och vi hade fullt sjå att hålla reda på barnen. Sachiko som är mer negativ till folksamlingar än vad jag är tappade tålamodet nästan direkt och jag hann tyvärr inte föreviga det förunderliga spektaklet med mer än några bilder innan vi gav upp. Det var en kö på över hundra meter, säkert ett par tusen köande, som inte syntes röra sig nämnvärt för att få köpa modelljärnvägsmodeller av tunnebanetågen i jubileumsutgåva. En annan mycket kortare kö, som säkert bara var en halvtimme, var den för att få köpa gamla delar från tunnelbanan. Det positiva i sammanhanget var i alla fall att Sachiko tyckte jag var mycket mer normal när vi åkte därifrån.