hem2007-09-17 Om kollektivtrafik (igen)
Idag har vi varit på utflykt. Det var helgdag här så Sachiko var ledig. Det passade bra för hon har suttit och skrivit forskningsansökan till Vetenskapsrådet hela helgen. Vi åkte iväg till en park där vi kunde ligga på gräsmattan och pilla oss i naveln. Eller Karin tyckte det var bättre att göra kullerbyttor, det var ganska bra lekpark också så det blev en del rutchkana.
Kullerbytta i gräset
Karin på väg utför rutchkanan.
Med dagens resor tror jag att vi har provat på de flesta former av kollektivtrafik som finns i stan och det är lite kul, om man kommer från Kiruna och är van att det går buss en gång i timmen, vardagar, rusningstid. Att det här faktiskt kan vara lönande och har så många privata aktörer när det är mycket folk gör att det känns lite märkligt ibland. Järnvägsbolagen har egna spår och stationer. När vi kom till Ozone (bara namnet gör det värt ett besök tycker jag som insnöad atmosfärsfysiker) med tunnelbanan och tog hissen upp fanns det tre stationer att välja på som ligger precis vägg i vägg med varandra. Först JR järnvägsstation, sen Meitetsu järnvägsstation och så Yutorito som vi kommer till senare.
Tidtabellen sa oss att vi skulle ta Meitetsu, det är en pendeltågslinje mellan Sakae mitt i centrala Nagoya och Seto, en av förorterna. Mitt i centrum får den gå under jord men den delen vi åkte var till största delen i gatuplan och det är slående att den får lov att göra det, det är tätbebyggt område hela vägen med gatunät i rutmönster och säkert hundra plankorsningar, och det är inte direkt lite trafik på banan vi mötte flera tåg på våran 20-minutersfärd.
Hem blev intressantare, för att få kortare att gå tog vi bussen från parken där vi var och det var en Yutorito. Bildsekvensen nedan är speciellt framtagen för vägverkets kollektivtrafiksektion, en sån här skulle vi ha genom Kiruna så man kom till jobbet någon gång på mornarna.
Här kommer bussen.
Den ser nästan normal ut.
När det blir lite större väg finns det förstås egen bussfil.
Det var ganska lite folk när vi åkte, men med den precision de håller tidtabellerna här så kollade chauffören klockan inför varje hållplats och några gånger stannade han till ungefär 10 sekunder på hållplatsen fast ingen skulle av och inväntade avgångstiden.
Nu ska vi snart upp här,
kläm in bussen i spåret bara,
släpp ratten och gasa.
Så åker vi fram 10 meter ovanför trängseln på gatan. Så här ser hållplatsen ut.
Jag antar att det inte är den billigaste bussgata jag har åkt på men den är nog ren budgetklass mot Linimon som jag hört ska ha kostat 100 miljarder yen för 9 km. För att göra temat komplett måste jag ju visa ett par bilder på Linimo som vi inte åkt idag men tidigare. Det är en maglev-bana alltså tåget svävar fram över banan på magnetfält. Det var ju lite fancy att åka men jag tyckte liksom inte att det verkade vara någon idé när det ändå gick så himla långsamt. Fick se sen att den höll visst en marchfart på 100 km/h, det är nog bara så att det inte ger någon fartkänsla alls när man åker 10 meter upp i luften och det hela tiden går perfekt jämt och så gott som ljudlöst.
Förarlöst är det också, ska det vara hightech så ska det.
Om nån mer tekniknerd undrar hur en växel till en sån här bana ser ut så är det så här.