hem2007-07-08 Om reklam och folkdans
Om man tycker att marknadsföring kan vara påfrestande i Sverige är det intet mot Japan. Det är massor av reklamavbrott i TV. Är man som jag över 180 cm lång hamnar man i en djungel av reklam i tunnelbanan där reklamlapparna i taket hänger ner i ansiket med en meters lucka. Överallt på stan möts man av reklamutdelare. Den mest påtagliga skillnaden ute är väl annars om man går in i ett elektronikvaruhus eller liknande. Det är reklamjinglar och extrapriserbjudanden kontinuerligt i högtalarna. Det hade väl varit nog så irriterande om det varit en i taget men nu är det en för varje avdelning av butiken och dessutom en massa reklamvideror i hyllorna som försöker överrösta de andra så att det blir en fantastisk gröt av alltihop och effekten på mig är alla fall att jag inte orkar med det efter en kort stund och går därifrån med oförättat värv, men det måste ju fungera bättre på andra eftersom de fortsätter.
Anton läser pizzareklam
Japanska dagstidningar är ur reklamhänseende ganska lika svenska, den stora skillnaden är att med dagstidningen kommer en tjock bunt med lokal reklam i flerfärgstryck på glättat papper. Jag räknade just igenom en slumpmässigt, den som kom i tisdags en helt vanlig dag, 20 A3 ark och ett A1, reklamen väger utan överdrift ungefär lika mycket som tidningen. Det går tydligen inte att avsäga sig den här reklamen heller så det är väl antagligen tidningsutdelarnas egentliga inkomstkälla. I vår familj är Anton den som är mest intresserad av den.
Svensk folkdans i Nagoya.
Idag har vi varit och besökt ett svenskt folkdanslag här i Nagoya. De var jätteduktiga. De höll på att öva för framträdanden de ska ha i höst. De frågade artigt om vi ville vara med till framträdandena men sanningen är att vi inte kommer att hinna lära in det digna programmet även om vi går på alla kommande danstillfällen så att vi klarar oss med äran i det här gänget. Dessutom får vi känna oss ganska dumma som inte har svenska folkdräkter, det verkar alla de andra ha.